Vad är normkritisk pedagogik?

Normkritisk pedagogik och perspektiv handlar om att ständigt reflektera över vilka normativa antaganden som påverkar vårt professionella agerande. På detta sätt förstår vi hur vi ska agera för att skapa mer inkludering och likabehandling.

En kort historik av normkritik som begrepp.

Normkritik är ett begrepp som de senaste tio åren etablerats i Sverige och till viss del i Finland och Norge. Internationellt finns inte detta begrepp alls. Istället talar man om exempelvis intersektionalitet, interkulturalitet eller icke förtryckande undervisning. Begreppet normkritik har sitt ursprung i normkritisk pedagogik och kommer alltså från resonemang knutna till undervisning och lärande. Begreppet uppstod runt 2008/2009 i en tvärprofessionell studiecirkel där man intresserade sig för vad man då beskrev som queerpedagogik. Studiecirkelns arbete drog inspiration från den amerikanske forskaren Kevin Kumashiros idéer i hans bok Troubling Education (2002). Man intresserade sig också av de resonemang som dramapedagogerna Joakim Rindå och Gunilla Edemo utvecklade avseende problemen med toleranspedagogik i metodmaterialet Någonstans går gränsen. Delar av de som medverkade i studiecirkeln skrev boken Normkritisk pedagogik – makt lärande och strategier för förändring (Bromseth & Darj, 2009). I denna bok  bidrog jag med kapitlet ”En skola i frihet, med “misstagens hjälp” där jag beskriver begreppet normkritisk pedagogik för första gången. Boken fick ett enormt genomslag när den kom. Samma år (2009) förekom även begreppet för första gången i en myndighetsrapport från Skolverket: Diskriminerad, trakasserad kränkt.

Teoretiska utgångspunkter för normkritisk pedagogik

Begreppet normkritisk pedagogik är inte en teori i sig. Begreppet uppstod i ideell sektor (bla. i projekt knuta till RFSU, RFSL och stiftelsen Friends) och är således ett praktikerbegrepp. Utgångspunkten för begreppet har dock tydliga rötter i den akademiska teoribildningen, dels i poststrukturella teorier om makt och genus men också i intersektionalitet och postkoloniala perspektiv. Ex. utifrån teoretiker som exempelvis Judith Butler, Michel Focault, Kimberlé Crenshaw och Edward Said. En annan viktig utgångspunkt för normkritisk pedagogik är Paulo Freires kritiska pedagogik i hans bok De förtrycktas pedagogik.

En fördjupning i normkritikens utgångspunkter ger forskaren Janne Bromseth en mycket god översikt av i sitt kapitel ”Rötter och fötter” i vår antologi Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter (Björkman och Bromseth, 2019). Gällande utvecklingen av normkritik i Sverige de senaste tio åren rekommenderar jag artikeln Normkritisk pedagogik – framväxten och utvecklingen av ett nytt begrepp i den svenska utbildningskontexten. Denna har jag skrivit tillsammans med forskarna Janne Bromseth och Helena Hill.

Normativa antaganden som styr våra tankar och handlingar

Normer är outtalade föreställningar om vad vi anser vara det normala. Typiskt för normer är att människor sällan anger dem, de flesta tar de för givet. Ex. kan ett normativt antagande vara att en man har en fru, att en kvinna har barn eller att en person inte har en funktionsnedsättning om det inte ”syns”. En person som lever i enlighet med de rådande normerna upptäcker oftast inte normerna. Det är först om någon bryter sen norm som den blir synlig och känns för den som gör det. Man kan säga att ”normen skaver”.

Normer kan verka oförargliga, men de styr våra tankar och handlingar. Följden kan bli att de personer som bryter mot normen blir utestängda, bortses ifrån eller ignoreras. Då handlar normer om makt och i värsta fall diskriminering. Ett vanligt sätt att bestraffa normavvikelser är med skällsord. Ex. att beskriva en pojke som bryter mot maskulinitetsnormer som ”en djävla fjolla”, klassa ett barn som anses för extrovert kallas för ”DAMP-unge” eller att ordet ”svartskalle” används för att på ett nedsättande sätt beskriva en rasifierad person. ”Djävla hetero” är ju tex. inte ett skällsord.

Vilka normer ska man fokusera på i den normkritiska pedagogiken? 

Vissa normer behövs.  Demokratiserande normer som exempelvis reglerar taltid, turtagande i lek och interaktion i kollektivtrafiken är förhållningsnormer vi människor behöver för att kunna samexistera. Dessa normer skapar utrymme och solidaritet. Enligt alla läroplaner är det lärarnas uppdrag att förmedla dessa till elever (under rubriken normer och värden). Inom den normkritiska analysen fokuserar man på begränsande normer.  Sådana som gör att vi beter oss/lever/lär på ett sätt vi kanske inte vill för att vi är rädda för andras reaktioner och bestraffningar. Dessa normer bidrar till diskriminering och kränkningar för att de begränsar människors utrymme att vara, veta och välja.

Intersektionalitet och normkritisk pedagogik

Vad som är normativt antaget i ett visst sammanhang är olika och på många sätt. Här kommer begreppet intersektionalitet in. Ordet intersektionalitet kommer från engelskan intersection, som kan betyda vägkorsning eller skärning. Inom området normkritik använder man intersektionalitet för att beskriva hur olika normativa maktordningar påverkar och ibland förstärker varandra. En person har alltid en ålder, en hudfärg, en klassbakgrund, en kroppsform, ett hälsotillstånd etc. Vi måste därför alltid förhålla oss till och bli bedömda utifrån många olika normativa antaganden. 

En svensk (vit) kvinna i 40-årsåldern som arbetar som akademiker (som jag..) har exempelvis en maktposition i relation till en rasifierad man i 20-årsåldern som kommit till Sverige som ensamkommande flykting. Detta trots att män som grupp generellt har mer makt i samhället än kvinnor som grupp. Men faktorer som etnisk bakgrund, ålder och klassposition påverkar hur personer tolkar sig själva och blir tolkade av andra. Det är detta som kallas för intersektionalitet och det är en viktig utgångspunkt i ett normkritiskt tänkande.

De ”normala” och ”De Andra”

Jag skriver i tidigare nämnda antologi (Björkman & Bromseth, 2019) att ”vi behöver förstå vad vi inte förstår så att vi bättre kan förstå och om det behöver förändras”. En normkritisk analys handlar om att medvetandegöra hur normativa idéer gör att vissa människor får mer makt när andra får mindre. Att medvetandegöra hur vi får syn på och ifrågasätter de normer som påverkar våra uppfattningar om vad som är ”normalt” är viktigt. Det är detta  man oftast oreflekterat uppfattar som normalt och därmed önskvärt. En person någon uppfattar som ”normal” får ofta utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. 

Det normkritiska perspektivet fokuserar på normerna som skapar exkludering och diskriminering. Detta för att komma till roten av problemet istället för att försöka dämpa de negativa konsekvenserna av det maktojämlika system som gör att vi anser att vissa ”passar in” och andra ”står utanför” (normen). ”Det normala” skapas när det ställs i kontrast till något annat. ”Det avvikande” eller ”de Andra” är de som inte ”passar in” i normens snäva ram. Det här gör det möjligt för ”de normala” att ha åsikter om de som befinner sig utanför det normativt antagna. 

Normkritisk pedagogik i undervisningen

Med ett normkritiskt perspektiv i vår pedagogiska praktik kan vi bli medvetna om de normsystem som ger upphov till utsatthet. Ett medvetandegörande som gäller för oss som både pedagoger i skolan men också hos oss själva som människor. Genom att göra normen, dess gränser och makt synliga blir det möjligt att förstå hur processen runt inneslutande och uteslutande fungerar. Detta är en process vi alla deltar i dagligen. För att kunna bedriva denna typ av arbete behöver vi vara nyfikna på oss själva och vår egen förförståelse. Idéer som bygger på hur vi själva växt upp och de normer som funnits omkring oss. När vi som pedagoger/personal har makt över undervisningssituationen behöver vi förstå hur våra erfarenheter och ideér påverkar den. 

Vad tycker jag är normalt och varför tycker jag det?

Att vara pedagog innebär att göra medvetna val, men då behöver vi bli just medvetna. Denna process behöver pågå hela tiden för att det normkritiska perspektivet ska fungera. Vi måste våga visa och gilla våra “misstag” eftersom de ger oss möjligheter att få syn på våra normblinda fläckarna (normbrytande erfarenheter vi själva inte har. Därmed kan vi hela tiden utveckla vårt arbete och vår förståelse av det utrymme vi skapar (eller begränsar) som ledare. Om vi lyckas se misstagen på detta sätt blir det normkritiska arbetet plötsligt väldigt intressant. Vad tycker jag är normalt och varför tycker jag det? finns det för olika normer och vilka gynnar respektive missgynnar mig? Det är även viktigt för elever att ställas inför dessa frågor. 

Utveckla vårt tänkande kring normer i lärande samspel

Att vi öppnar ögonen och börjar belysa det som tidigare varit förgivettaget och osynligt är inte alltid helt lätt. Vi har dock allt att vinna på att själva försöka och stötta varandra i detta. Att utifrån ett ödmjukt förhållningssätt reflektera tillsammans. Det handlar på inget sätt om att ”göra eller tänka rätt”. Det handlar om att utveckla vårt tänkande i lärande samspel med varandra och med vår verksamhet genom ödmjukhet och dialog. Det blir ett ständigt upplevelsebaserat lärande för oss som lärare. Ett lärande som utvecklar oss som pedagoger mot ett alltmer inkluderande arbetssätt.I undervisningsarbetet bidrar ett normkritiskt perspektiv till att både vår allmändidaktik och vår ämnesdidaktik utvecklas i en mer inkluderande riktning. En normkritisk analys av de didaktiska frågorna vad, hur och varför är därför viktig. Denna ska ligga som grund när vi pedagoger behöver besvara frågor om innehåll, undervisningsmetod och syfte.