Vad är pedagogik och didaktik?

Pedagogik och didaktik är två ämnen som båda på olika sätt rör människors lärande. I denna föreläsning för teologiska institutionen vid Uppsala universitet beskriver jag mer ingående hur jag tänker på didaktik och inkluderingsarbete i skolan.

Pedagogik

Ordet pedagogik kommer från det grekiska ordet paidagôgikê och betyder ’som hör till uppfostran och vetande’. ”Pedagog” var benämningen på de äldre slavarna i Aten som under antiken följde familjens söner (nej, inte döttrar) till och från skolan, samt undervisade dem. Översatt till svenska blir det i omvänd ordföljd: leda barnet. Peda från grekiska ”paidia” (παιδιά) i betydelsen barn och gog från grekiska ágō som betyder leda.

Pedagogik som vetenskap

Som egen vetenskaplig disciplin utvecklades pedagogik i början på 1900-talet i Sverige. Då var den en samhällsvetenskap baserad på filosofiämnet och den centrala frågan var då, precis som idag, kring människors lärande. Idag har vetenskapen en nära koppling till flera relaterade ämnen såsom ex. psykologi, kognitionsvetenskap, sociologi och statsvetenskap. 

Under det pedagogiska vetenskapliga paraplyet finns alltifrån läroplansteorier, utbildningsfilosofier och utbildningssociologier till forskning gällande individers lärande, undervisning och hur skolor ska organiseras. Pedagogiken som vetenskap undersöker om och hur det avsedda stödet faktiskt är ett stöd som leder till lärande. Om en aktivitet eller verksamhet ska betecknas som pedagogisk ska den alltså främja vissa kvaliteter i människors relation till deras omvärld. Värderingar, normer, kunskaper och färdigheter är ämnen pedagogiken rör vid. Även mer komplexa frågor som handlar om moral, bildning, kompetens, förhållningssätt och identitet.

Pedagogik som akademiskt ämne

Som akademiskt ämne handlar pedagogik om uppfostran, undervisning och utbildning och hur dessa fenomen på olika sätt utgör stöd till lärande. Det kan handla om allt från utformningen av ett utbildningssystem till en specifik undervisningssituation. Pedagogik är främst ett medvetet och planerat stöd till lärande. Ett stöd som kan se olika ut, vara på olika nivåer, användas i olika aktiviteter och bedrivas i varierande verksamheter. 

I en samtid präglad av en ständig diskussion om skola, lärande och hur framtiden kan och bör formas är pedagogik i allra högsta grad ett aktuellt ämne. Hur bör/kan kultur, kunskaper och värden bevaras, överföras och förändras inom ramen för uppfostran, undervisning och utbildning? Hur kan människor i olika åldrar och situationer skapa mening genom att tillsammans lära sig om och studera världen? Att skapa delaktighet och få människor förmögna att påverka sina egna liv och det gemensamma i samhället. 

Pedagogikens ständiga dilemma är att ämnet hela tiden, gällande dessa frågor, befinner sig i gränslandet mellan profession och akademi. Att arbeta med pedagogik som ämne men också i praktiken gör att man hela tiden måste förhålla sig till mängder av dilemman. Ambitionen att fostra framtidens arbetskraft eller framtidens medborgare är ett exempel. Ska skolan vara en normativ, fostrande institution, eller ska den befria individen så hon ska kunna utmana och förändra samhället? Bägge sätten att se på skola och utbildning finns närvarande i samtal och debatt om skola idag.

Didaktik

Ordet didaktik kommer från grekiskans didaktikoʹs som betyder ’undervisande’. Didaktik är en del av pedagogikämnet och fokus ligger på undervisningens och inlärningens teori och praktik. Begreppet har internationellt en lite oklar användning. I den anglosaxiska språkgemenskapen tolkar man det som i den snävare termen instruction och då på ett negativt sätt (don’t be so didactic). I svenskan och tyskan knyter man an begreppet tydligare till pedagogik/pädagogik och med utgångspunkt i den tyska idén om bildning (bildung). 

En kort historik över pedagogiken och didaktiken i Sverige

I Sverige har framförallt didaktiken en viktig historia eftersom den, först initierad av Karl Axel Oxenstierna, utgjorde en möjlighet att lära den svenska befolkningen att läsa. Då med det yttersta syftet att göra folket till goda protestanter. Den tjeckiske pedagogen Johan Amos Comenius fick stort inflytande över detta arbete och hur det genomfördes i Sverige. Comenius beskrev på 1600-talet i det klassiska verket Didactica Magna om didaktik som konsten att undervisa. Han hävdade att han i sitt verk gav en fullständig framställning av konsten att lära alla allt (ambitiöst). Comenius fick uppdraget att skriva läromedel som man skulle använda i svenska skolor. 

Under lång tid hade didaktiken en stark plats i de svenska lärarutbildningarna. Vid mellankrigstiden försvann den dock och återvände inte i svensk forskning förrän i början av 1980-talet. Detta är unikt i jämförelse med övriga Norden och flera av de europeiska länderna. Orsakerna till detta är omdiskuterade. Allmänt anser man att pedagogiken istället ämnets dominerande position, med betydande testpsykologisk orientering, helt trängde undan intresset för didaktiken. Det var först då man under 1977 integrerade lärarutbildningarna i universiteten som didaktiken blev lärarutbildningens och lärarnas vetenskapsområde. Detta kan vara en förklaring till att didaktik, i jämförelse med övriga Europa, är så sparsamt representerad vid svenska universitet och högskolor.

 

Didaktik-lärande i specifikt styrda situationer.

Frågorna vad, när, med vem, var, hur, genom vad, och varför elever ska lära sig är fokus inom didaktiken. Man kan sammanfatta det som undervisningens och inlärningens teori. Med andra ord alltså lärande i specifikt styrda situationer ofta i institutionaliserade former såsom i skolan. Didaktiken omfattar såväl kunskaper och färdigheter som hur man utvecklar förmågor och identitet. Begreppet har genom tiderna givits en mängd olika innebörder och kan både definieras och kategoriseras på flera sätt. Detta har gjort begreppet svårt att få fatt i och att komma överens om. 

Allmän- och ämnesdidaktik

En åtskillnad man ofta gör när det gäller didaktik och dess syfte är den mellan allmändidaktik och ämnesdidaktik. Den förstnämnda berör aspekter av undervisning som inte är knutna till specifika ämneskunskaper. Den sistnämnda tar sin utgångspunkt i skolämnen eller tematiska ämneshelheter. 

Ämnesdidaktiken handlar om kunskapstraditioner inom olika discipliner och skolämnen. T.ex. matematikdidaktik respektive svenskämnets didaktik. Temaområden som ex. lekens didaktik eller mot en särskild skolform, t.ex. gymnasieskolans didaktik. 

Allmändidaktiken beskriver man ofta handlar om övergripande frågor inom didaktiken. Exempelvis professionellt didaktiskt kunnande, vilken roll digitala medier spelar för lärande, bedömning för utveckling respektive bedömning för betyg. Jag är inte riktigt överens med denna definition, vilket jag beskriver lite längre ned.

Läs gärna mer om relationen mellan ämnes- och allmändidaktik i Göran Brantes artikel Allmän didaktik och ämnesdidaktik – en inledande diskussion kring gränser och anspråk.

Normkritisk Pedagogik didaktik
Didaktik genom demokrati och inkludering

Jag tänker på det som att allmändidaktiken är ämnesdidaktikens mylla, vilket syns illustrerat i ovanstående bild. Allmändidaktiken bidrar till den demokratiska jord i vilken ämneskunskap kan växa till detta ämnesväxande behövs ämnesdidaktiken. Allmändidaktiken är således en förutsättning för ämnesdidaktiken! Detta är något man bör ge alla lärare förutsättningar att lära sig då de har ett ansvar att arbeta med det. Ofta upplever jag dock detta inte vara fallet. Det blir tydligt när ex. lärare i matematik uttrycker att ”nej jag arbetar inte med värdegrundsarbete och likabehandlingsfrågor, jag arbetar ju med matte”. Här låter man ämnesdidaktiken få företräde framför allmändidaktiken. Här har heller inte läraren i matematik kunskap om (tänker jag) att hen också har ett allmändidaktiskt uppdrag. Det är ju på värdegrunden som den svenska skolan ska vila (det heter ju inte vädedel). Således är den något som alla lärare behöver bidra till. 

Ett sätt på vilket vi som lärare kan utveckla en mer inkluderande didaktisk praktik är att lyfta in ett normkritiskt pedagogiskt perspektiv i vårat arbete. Detta kommer bidra med en maktkritisk reflektion på och i det allmän- och ämnesdidaktiska arbetet. Både avseende den demokratiska grunden och i det ämnesmässiga innehållet.

Didaktik – ett språk för undervisningsverkligheten

Forskaren Michael Uljens beskriver det som att den didaktiska teorins uppgift är att erbjuda ett språk för att kunna tala om undervisningsverkligheten. Detta allmändidaktiska språk har gett mig både begrepp och teorier för att sätta ord på det jag som lärare länge sett som min huvuduppgift. Det som jag även ser som en av de centrala uppdragen som lärarutbildare. Nämligen fostran av demokratiska medborgare. I min forskning försöker jag utveckla ett sådant allmändidaktiskt språk gällande skolans och lärarnas arbete med inkluderande undervisning

När jag gick min lärarutbildning läste jag en hel del ämnesdidaktik. Under mina år som lärare kan jag dock inte med gott samvete säga att jag i särskilt hög grad använde mig av det vi gick igenom på de där kurserna. Men jag skulle ändå säga att jag ägnade mig åt undervisningskonst. Jag funderade nämligen ständigt över de didaktiska frågorna. Dock inte så ofta i relation till mina specifika ämnesinnehåll utan mer i relation till det jag uppfattade som skolans viktigaste uppdrag: Demokratiuppdraget. 

 Jag har alltid prioriterat det demokratiska uppdraget i all min undervisning. Nu efter 20 år som lärare, och då jag påbörjat min forskarutbildning på ett lärosäte med allmändidaktik som ett profilämne, börjar jag komma till ytterligare en insikt. Att allmändidaktiken är det jag alltid varit intresserad av och på olika sätt sökt att arbeta vidare med