Vad är pedagogik och didaktik?

Pedagogik

Pedagogik kommer från det grekiska ordet paidagôgikê och betyder ’som hör till uppfostran och vetande’. Pedagog var benämningen på de äldre slavarna i Aten som under antiken följde familjens söner (nej, inte döttrar) till och från skolan, samt undervisade dem. Översatt till svenska blir det i omvänd ordföljd: leda barnet. Peda från grekiska ”paidia” (παιδιά) i betydelsen barn och gog från grekiska ágō som betyder leda.

Pedagogik som akademiskt ämne intresserar sig för uppfostran, undervisning och utbildning och hur dessa fenomen på olika sätt utgör stöd till lärande. Det kan handla om allt ifrån utformningen av ett helt utbildningssystem till den konkreta undervisingssituationen i ett klassrum. Det handlar främst om medvetet och planerat stöd till lärande, på många olika nivåer, genom olika slags aktiviteter och i varierande verksamheter. Pedagogiken som vetenskap intresserar sig för om och i så fall hur det avsedda stödet faktiskt är ett stöd som leder till lärande. De aktiviteter och verksamheter som är pedagogiska handlar om att främja vissa kvaliteter i människors relation till deras omvärld och delar av denna. Pedagogik intresserar sig därför också för värderingar, normer, kunskaper och färdigheter men också mer komplexa frågor som handlar om moral, bildning, kompetens, förhållningssätt och identitet.

Pedagogik är en samhällsvetenskap som utvecklades som egen vetenskaplig disciplin i början på 1900-talet i Sverige, då baserat på filosofiämnet. Det finns också en nära koppling till ämnen som berör människans lärande men också till samhället och människan i samhället, såsom psykologi, kognitionsvetenskap, sociologi och statsvetenskap. Under det vetenskapliga paraplyet pedagogik finns därför en mängd olika underområden med olika slags karaktär med alltifrån läroplansteori, utbildningsfilosofi och utbildningssociologi till forskning gällande individers lärande, hur undervisning konkret kan bedrivas och skolor organiseras. Pedagogik är sammantaget ett väldigt stort och brett ämne, ett ämne som gränsar till många andra discipliner och som tar sig an frågan om människans lärande (eller brist på lärande) på mängder av olika sätt.

I en samtid präglad av en ständig diskussion om skola, lärande och hur framtiden kan och bör formas är pedagogik i allra högsta grad ett aktuellt ämne. Hur kan/bör kultur, kunskaper och värden bevaras, överförs och förändras inom ramen för uppfostran, undervisning och utbildning? Hur kan människor i olika åldrar och situationer skapa mening genom att tillsammans lära sig om och studera världen men också bli delaktiga i och förmögna att påverka sina egna liv och det gemensamma i samhället? Pedagogikens ständiga dilemma är att ämnet hela tiden, gällande dessa frågor, befinner sig i gränslandet mellan profession och akademi, mellan en ambition att fostra framtidens arbetskraft eller dess medborgare. Pedagogik som ämne men också praktik måste hela tiden förhålla sig till mängder av dilemman. Ska skolan ex. vara en normativ, fostrande institution eller ska den befria individen för att hon ska kunna utmana och förändra samhället? Bägge sätten att se på skola och utbildning finns närvarande i samtal och debatt om skola idag.

Didaktik

Didaktik kommer från grekiskans didaktikoʹs som betyder ’undervisande’. Didaktik är en del av pedagogikämnet och fokus ligger på undervisningens och inlärningens teori och praktik. Begreppet har internationellt en lite oklar användning och den är ovanlig i den anglosaxiska språkgemenskapen där den främst förstås som den snävare termen instruction och då på ett negativt sätt (don’t be so didactic). I svenskan och tyskan så knyts begreppet tydligare till pedagogik/pädagogik och med en tydlig utgångspunkt i den tyska idén om bildning (bildung). Didaktiken i Sverige har en särskild och viktig historia eftersom den, först initierat av Karl Axel Oxenstierna, sågs som en möjlighet att lära den svenska befolkningen att läsa, med det yttersta syftet att göra dem till goda protestanter. Den tjeckiske pedagogen Johan Amos Comenius fick ett stort inflytande över hur detta arbete skulle komma att genomföras i Sverige. Comenius beskrev på 1600-talet i det klassiska verket Didactica Magna didaktik som konsten att undervisa och hävdade vidare att han i sitt verk gav en fullständig framställning av konsten att lära alla allt (ambitiöst). Comenius fick uppdraget att skriva läromedel som skulle användas i svenska skolor. Därefter hade didaktiken under långt tid en stark plats i de svenska lärarutbildningarna fram till mellankrigstiden då den försvann för att inte återvända i svensk forskning förrän i början av 1980-talet. Detta är unikt i jämförelse med övriga Norden och flera av de europeiska länderna.

Orsakerna till detta diskuteras, men allmänt anses att pedagogikämnets dominerande position, med betydande testpsykologisk orientering, helt trängde undan möjligheterna och intresset för didaktiken. Det var först då lärarutbildningarna under 1977 integrerades i universiteten som didaktiken föreslogs bli lärarutbildningens och lärarnas vetenskapsområde. Detta kan vara en av förklaringarna till att didaktik, i en jämförelse med övriga Europa, är ganska sparsamt representerad vid svenska universitet och högskolor. Didaktiken svarar på frågorna vad, när, med vem, var, hur, genom vad, och varför elever ska lära sig. Detta kan sammanfattas som undervisningens och inlärningens teori, alltså lärande i specifikt styrda situationer ofta i institutionaliserade former såsom i skolan. Didaktiken omfattar såväl kunskaper och färdigheter som hur man utvecklar förmågor och identitet. Didaktik kan definieras och kategoriseras på mängder av sätt och begreppet har genom tiderna givits en mängd olika innebörder, vilket gjort begreppet svårt att få fatt i och att komma överens om. En åtskillnad som ofta görs när det gäller didaktik och dess syfte är den mellan allmändidaktik och ämnesdidaktik. Den förstnämnda berör aspekter av undervisning som inte är knutna till specifika ämneskunskaper medan den sistnämnda tar sin utgångspunkt i skolämnen eller tematiska ämneshelheter.

Allmändidaktik beskrivs ofta som att det handlar om övergripande frågor inom didaktiken, exempelvis professionellt didaktiskt kunnande, vilken roll digitala medier spelar för lärande, bedömning för utveckling respektive bedömning för betyg (men jag är inte riktigt överens med denna definition, vilket jag beskriver lite längre ned). Ämnesdidaktiken handlar om kunskapstraditioner inom olika discipliner och skolämnen, t.ex. matematikdidaktik respektive svenskämnets didaktik, samt om temaområden som lekens didaktik, mot en särskild skolform, t.ex. gymnasieskolans didaktik. Läs gärna mer om relationen mellan ämnes- och allmändidaktik i Göran Brantes artikel Allmän didaktik och ämnesdidaktik – en inledande diskussion kring gränser och anspråk

Pedagogik didaktik

Inkludering som allmändidaktiskt arbete

När jag gick min lärarutbildning så läste jag en hel del ämnesdidaktik. Under mina år som lärare kan jag dock inte med gott samvete säga att jag i särskilt hög grad använde mig av det vi gick igenom i de där kurserna, men jag skulle ändå säga att jag ägnade mig åt undervisningskonst. Jag funderade ständigt över de didaktiska frågorna, men inte så ofta i relation till mina specifika ämnesinnehåll som jag gjorde det i relation till det som jag uppfattade som skolans viktigaste uppdrag, demokratiuppdraget. Det jag nu, efter 20 år som lärare och då jag påbörjat min forskarutbildning på ett lärosäte där allmändidaktik är ett profilämne, börjar inse är att det jag alltid varit intresserad av och på olika sätt sökt sätt att arbeta vidare med är det som kan beskrivas som allmändidaktik eftersom jag alltid prioriterat det demokratiska uppdraget i all min undervisning.

Jag har börjat tänka på det som att allmändidaktiken är ämnesdidaktikens mylla, vilket illustreras av ovanstående bild. Allmändidaktiken bidrar till den demokratiska jord i vilken ämneskunskap kan växa och till detta ämnesväxande behövs ämnesdidaktiken. Allmändidaktiken är således en förutsättning för ämnesdidaktiken och, framförallt, så är allmändidaktik något som alla lärare ska ges förutsättningar att lära sig men också har ett ansvar för att arbeta med. Att så ofta inte upplevs vara fallet menar jag blir tydligt när ex. lärare i matematik uttrycker att ”nej jag arbetar inte med värdegrundsarbete och likabehandlingsfrågor, jag arbetar ju med matte”. Här ges ämnesdidaktiken företräde framför allmändidaktiken och här har heller inte läraren i matematik kunskap om (tänker jag) att hen också har ett allmändidaktiskt uppdrag. Detta trots att det är på värdegrunden som den svenska skolan förväntas vila (det heter ju inte vädedel) och således är den något som alla lärare behöver bidra till. I relation till ett normkritiskt perspektiv tänker jag då att detta kan bidra med maktkritisk reflektion på och i det allmän- och ämnesdidaktiska arbetet. Det blir ett sätt på vilket vi som lärare kan utveckla en mer inkluderande didaktisk praktik, både avseende den demokratiska grunden och i det ämnesmässiga innehållet.

Forskaren Michael Uljens beskriver det som att den didaktiska teorins uppgift är att erbjuda ett språk för att kunna tala om undervisningsverkligheten. Det allmändidaktiska språket har verkligen givit mig begrepp och teorier till att efter många år sätta ord på det som jag länge sett som min huvuduppgift som lärare och som jag även ser som en av de centrala uppdragen som lärarutbildare, fostran av demokratiska medborgare. Det jag sysslar med i min forskning är att jag försöker utveckla ett sådant allmändidaktiskt språk gällande skolans och lärarnas arbete med inkluderande undervisning.