Ordet didaktik kommer från grekiskans didaktikoʹs som betyder ’undervisande’. Didaktik är en del av pedagogikämnet och fokus ligger på undervisningens och inlärningens teori och praktik, didaktik kan sammantaget förstås som läran om undervisningskonsten. Frågorna vad, när, med vem, var, hur, genom vad, och varför elever ska lära sig är fokus inom didaktiken. Frågan varför, intentionen, är den viktigaste frågan som bidrar till svaren på de övriga frågorna. Didaktiken omfattar såväl kunskaper och färdigheter som hur man utvecklar förmågor och identitet. Begreppet har genom tiderna givits en mängd olika innebörder och kan både definieras och kategoriseras på flera sätt. Detta har gjort begreppet svårt att få fatt i och att komma överens om. Begreppet har internationellt en lite oklar användning. I den anglosaxiska språkgemenskapen tolkar man det som i den snävare termen instruction och då på ett negativt sätt (don’t be so didactic). I svenskan och tyskan knyter man an begreppet tydligare till pedagogik/pädagogik och med utgångspunkt i den tyska idén om bildning (bildung).
I Sverige påbörjas didaktikens historia redan på 1600-talet eftersom den, först initierad av Karl Axel Oxenstierna, utgjorde en möjlighet att lära den svenska befolkningen att läsa. Då med det yttersta syftet att göra folket till goda protestanter. Den tjeckiske pedagogen Johan Amos Comenius fick stort inflytande över detta arbete och hur det genomfördes i Sverige. Comenius beskrev på 1600-talet i det klassiska verket Didactica Magna om didaktik som konsten att undervisa. Han hävdade att han i sitt verk gav en fullständig framställning av konsten att lära alla allt (ambitiöst). Comenius fick uppdraget att skriva läromedel som man skulle använda i svenska skolor. Under lång tid hade didaktiken en stark plats i de svenska lärarutbildningarna. Vid mellankrigstiden försvann den dock och återvände inte i svensk forskning förrän i början av 1980-talet. Detta är unikt i jämförelse med övriga Norden och flera av de europeiska länderna. Orsakerna till detta är omdiskuterade. Allmänt anser man att pedagogiken istället ämnets dominerande position, med betydande testpsykologisk orientering, helt trängde undan intresset för didaktiken. Det var först då man under 1977 integrerade lärarutbildningarna i universiteten som didaktiken blev lärarutbildningens och lärarnas vetenskapsområde. Detta kan vara en förklaring till att didaktik, i jämförelse med övriga Europa, är så sparsamt representerad vid svenska universitet och högskolor.
En åtskillnad man ofta gör när det gäller didaktik och dess syfte är den mellan allmändidaktik och ämnesdidaktik. Den förstnämnda berör aspekter av undervisning som inte är knutna till specifika ämneskunskaper. Den sistnämnda tar sin utgångspunkt i skolämnen eller tematiska ämneshelheter. Ämnesdidaktiken handlar om kunskapstraditioner inom olika discipliner och skolämnen. T.ex. matematikdidaktik respektive svenskämnets didaktik. Temaområden som ex. lekens didaktik eller mot en särskild skolform, t.ex. gymnasieskolans didaktik. Allmändidaktiken beskriver man ofta handlar om övergripande frågor inom didaktiken. Exempelvis professionellt didaktiskt kunnande, vilken roll digitala medier spelar för lärande, bedömning för utveckling respektive bedömning för betyg. Jag är inte riktigt överens med denna definition, vilket jag beskriver lite längre ned. Läs gärna mer om relationen mellan ämnes- och allmändidaktik i Göran Brantes artikel Allmän didaktik och ämnesdidaktik – en inledande diskussion kring gränser och anspråk.
Forskaren Michael Uljens beskriver det som att den didaktiska teorins uppgift är att erbjuda ett språk för att kunna tala om undervisningsverkligheten. Detta allmändidaktiska språk har gett mig både begrepp och teorier för att sätta ord på det jag som lärare länge sett som min huvuduppgift. Det som jag även ser som en av de centrala uppdragen som lärarutbildare. Nämligen fostran av demokratiska medborgare. I min forskning försöker jag utveckla ett sådant allmändidaktiskt språk gällande skolans och lärarnas arbete med inkluderande undervisning. När jag gick min lärarutbildning läste jag en hel del ämnesdidaktik. Under mina år som lärare kan jag dock inte med gott samvete säga att jag i särskilt hög grad använde mig av det vi gick igenom på de där kurserna. Men jag skulle ändå säga att jag ägnade mig åt undervisningskonst. Jag funderade nämligen ständigt över de didaktiska frågorna. Dock inte så ofta i relation till mina specifika ämnesinnehåll utan mer i relation till det jag uppfattade som skolans viktigaste uppdrag: Demokratiuppdraget. Jag har alltid prioriterat detta i all min undervisning. Nu efter 20 år som lärare, och då jag påbörjat min forskarutbildning på ett lärosäte med allmändidaktik som ett profilämne, börjar jag komma till ytterligare en insikt. Att allmändidaktiken är det jag alltid varit intresserad av och på olika sätt sökt att arbeta vidare med.
Jag tänker på det som att allmändidaktiken är ämnesdidaktikens mylla, vilket syns illustrerat i ovanstående bild. Allmändidaktiken bidrar till den demokratiska jord i vilken ämneskunskap kan växa till detta ämnesväxande behövs ämnesdidaktiken. Allmändidaktiken är således en förutsättning för ämnesdidaktiken! Detta är något man bör ge alla lärare förutsättningar att lära sig då de har ett ansvar att arbeta med det. Ofta upplever jag dock detta inte vara fallet. Det blir tydligt när ex. lärare i matematik uttrycker att ”nej jag arbetar inte med värdegrundsarbete och likabehandlingsfrågor, jag arbetar ju med matte”. Här låter man ämnesdidaktiken få företräde framför allmändidaktiken. Här har heller inte läraren i matematik kunskap om (tänker jag) att hen också har ett allmändidaktiskt uppdrag. Det är ju på värdegrunden som den svenska skolan ska vila (det heter ju inte vädedel). Således är den något som alla lärare behöver bidra till. Ett sätt på vilket vi som lärare kan utveckla en mer inkluderande didaktisk praktik är att lyfta in ett normkritiskt pedagogiskt perspektiv i vårat arbete. Detta kommer bidra med en maktkritisk reflektion på och i det allmän- och ämnesdidaktiska arbetet. Både avseende den demokratiska grunden och i det ämnesmässiga innehållet. Den danskske forskaren Alexander von Oettingen beskriver det som att “utan didaktik finns ingen möjlighet till emancipation eller participation eftersom livet inte undervisar, det socialiserar”. Didaktiskt arbete kan bidra till att skapa en värld i världen, en plats där annat kan hända än det som brukar hända, där inkluderingkan upprättas. I denna föreläsning för teologiska institutionen vid Uppsala universitet beskriver jag mer ingående hur jag tänker på didaktik och inkluderingsarbete i skolan.