Vad är normkritisk pedagogik?

En kort historik

Normkritik är ett begrepp som de senaste tio åren etablerats i Sverige och till viss del i Finland och Norge. Internationellt finns inte detta begrepp alls, då talas det istället om exempelvis intersektionalitet, interkulturalitet eller icke förtryckande undervisning. Begreppet normkritik har sitt ursprung i normkritisk pedagogik, begreppet kommer alltså från resonemang knutet till undervisning och lärande. Begreppet uppstod runt 2008/2009 i en tvärprofessionell studiecirkel som intresserade sig för vad som då beskrevs som queerpedagogik, inspirerat av den amerikanske forskaren Kevin Kumashiros idéer i hans bok Troubling Education (2002) men också av de resonemang som dramapedagogerna Joakim Rindå och Gunilla Edemo utvecklade avseende problemen med toleranspedagogik i metodmaterialet Någonstans går gränsen. Delar av dem som medverkade i studiecirkeln skrev boken Normkritisk pedagogik – makt lärande och strategier för förändring (Bromseth & Darj, 2009), jag bidrog med kapitlet En skola i frihet, med “misstagens hjälp”. I boken beskrevs begreppet normkritisk pedagogik för första gången och den fick ett enormt genomslag. Samma år som denna bok kom ut (2009) förekom även begreppet för första gången i en myndighetsrapport, i Skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad kränkt.

Teoretiska utgångspunkter

Begreppet normkritisk pedagogik är inte en teori i sig, begreppet har uppstått i ideell sektor (bla. I projekt knuta till RFSU, RFSL och stiftelsen Friends) och är således ett praktikerbegrepp. Utgångspunkten för begreppet har dock tydliga rötter i den akademiska teoribildningen. Dels har det  sitt ursprung i poststrukturella teorier om makt och genus men också i intersektionalitet och postkoloniala perspektiv, ex. utifrån teoretiker som exempelvis Judith Butler, Michel Focault, Kimberlé Crenshaw och Edward Said. En annan viktig utgångspunkt är vidare Paulo Freires kritiska pedagogik och hans bok De förtrycktas pedagogik. För en fördjupning gällande begreppets utgångspunkter så ger forskaren Janne Bromseth en mycket god översikt i sitt kapitel ”Rötter och fötter” i vår antologi Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter (Björkman och Bromseth, 2019). För utvecklade resonemang gällande hur begreppet har utvecklats i Sverige de senaste tio åren så rekommenderas artikeln Normkritisk pedagogik – framväxten och utvecklingen av ett nytt begrepp i den svenska utbildningskontexten som jag skrivit tillsammans med forskarna Janne Bromseth och Helena Hill.

Normer

Normer är outtalade föreställningar om vad som anses vara det normala. Typiskt för normer är att de sällan anges, de bara är och de tas för givet. Ex. så kan ett normativt antagande vara att en man har en fru, att en kvinna har barn eller att en person inte har en funktionsnedsättning om det inte ”syns”. Den som lever i enlighet med de rådande normerna upptäcker den ofta inte. Det är först när normer bryts som de blir synliga och känns för den som gör det. Man kan säga att ”normen skaver”. Normer kan verka oförargliga, men de styr våra tankar och handlingar. Följden kan bli att de personer som bryter mot normen stängs ute, bortses från eller ignoreras. Då handlar normer om makt och i värsta fall diskriminering. Ett vanligt sätt att bestraffa normavvikelse är med skällsord, ex. att beskriva en pojke som bryter mot maskulinitetsnormer som ”en djävla fjolla”, att ett barn som anses för extrovert kallas för ”DAMP-unge” eller att ordet ”svartskalle” används för att på ett nedsättande sätt beskriva en rasifierad person. ”Djävla hetero” är ju tex. inte ett skällsord.

Men såklart behövs vissa normer. Demokratiserande normer som exempelvis reglerar taltid, turtagande i lek eller interaktion i kollektivtrafiken behövs för att vi människor ska kunna må bra och samexistera. Dessa normer skapar utrymme och solidaritet och det är enligt alla läroplaner lärares uppdrag att förmedla dem (under rubriken normer och värden). De normer som fokuseras inom den normkritiska analysen är de begränsande normerna som som gör att vi beter oss/lever/lär på ett sätt vi kanske inte vill för att vi är rädda för andras reaktioner och bestraffningar. Normer som bidrar till diskriminering och kränkningar. Normer som begränsar människors utrymme att vara, veta och välja.

Intersektionalitet

Vad som är normativt antaget i ett visst sammanhang är olika och på många sätt. Här kommer begreppet intersektionalitet in. Ordet intersektionalitet kommer från engelskan intersection, som kan betyda vägkorsning eller skärning. Det används för att beskriva hur olika normativa maktordningar och påverkar och ibland förstärker varandra. En person har alltid en ålder, en hudfärg, en klassbakgrund, en kroppsform, ett hälsotillstånd etc. Hon måste därför förhålla sig till och blir bedömd utifrån många olika normativa antaganden. En svensk (vit) kvinna i 40-årsåldern som arbetar som akademiker (som jag..) har exempelvis en maktposition i relation till en rasifierad man i 20-årsåldern som kommit till Sverige som ensamkommande flykting. Detta trots att män som grupp generellt har mer makt i samhället än kvinnor som grupp. Men faktorer som etnisk bakgrund, ålder och klassposition påverkar hur dessa personer tolkar sig själva och blir tolkade och bemötta av andra. Det är detta som kallas för intersektionalitet och det är en viktig utgångspunkt i ett normkritiskt tänkande.

Vad det handlar om

I grund och botten handlar normkritiska perspektiv på och i pedagogiskt arbete om att ständigt, på ett maktkritiskt sätt reflektera över vilka normativa antaganden som påverkar vårt professionella agerande för att på detta sätt kunna agera på sätt som skapar mer inkludering och likabehandling. Jag beskriver det i tidigare nämnda antologi (Björkman & Bromseth, 2019) om att ”vi behöver förstå vad vi inte förstår så att vi bättre kan förstå och om det behövs förändra”. En normkritisk analys handlar om att ständigt söka medvetandegöra hur normativa idéer för hur människor ”får” vara, interagera etc. gör att vissa människor får mer makt och utrymme och andra mindre. Det innebär att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt. Den som uppfattas som ”normal” får ofta utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter och ”det normala” skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom Andra”, de som inte ”passar in” i normens snäva ram. Det gör det möjligt för ”de normala” att ha åsikter om eller för den delen också välvilligt ”tolerera” dem som befinner sig utanför det i sammanhanget normativt antagna. Det normkritiska perspektivet vill istället för att fokusera på ”de Andra” och hur skolan kan göras bättre ”för dem”, fokusera på normerna och hur dessa skapar exkludering och diskriminering. För att så att säga komma åt roten till problemet istället för att hela tiden försöka dämpa de negativa konsekvenserna av det maktojämlika system som gör att vissa anses ”passa in” och andra ”vara utanför” (normen).

Vikten av att se sig själv och när det blir fel

Med ett normkritiskt perspektiv på och i vår pedagogiska praktik, i vår didaktik, så kan vi bli medvetna om de normsystem som både i skolan och hos själva (som pedagoger/personal) ger upphov till utsatthet. Genom att göra normen, dess gränser och makt synliga så blir det möjligt att förstå hur inneslutande och uteslutande fungerar, en process vi alla deltar i dagligen. För att kunna bedriva denna typ av arbete så behöver vi vara väldigt nyfikna på oss själva och vår egen förförståelse. Idéer som bygger på hur vi själva växt upp och de normer som funnits omkring oss. Då vi som pedagoger/personal har makt över undervisningssituationen behöver vi förstå hur den påverkas av våra erfarenheter och idéer. Att vara pedagog innebär att göra medvetna val, men då behöver vi bli just medvetna och det är en process som behöver pågå hela tiden.

Centralt för att det normkritiska perspektivet ska fungera är att vi som vågar visa och gilla våra “misstag”. De ger oss möjligheter att få syn på våra normblinda fläckar (de normbrytande erfarenheter vi själva inte har) och därmed hela tiden utveckla vårt arbete och vår förståelse av det utrymme vi hela tiden skapar (eller begränsar) som ledare. Om vi lyckas se misstagen på detta sätt så blir det normkritiska arbetet plötsligt väldigt intressant. Vad tycker jag är normalt och varför tycker jag det? Vad finns det för olika normer och vilka gynnas respektive missgynnas jag av? Det är även viktigt för elever att ställas inför dessa frågor. Att öppna ögonen och belysa det som tidigare varit förgivettaget, osynligt, är inte alltid helt lätt, men vi har allt att vinna på att själva försöka och att stötta varandra  i detta och utifrån ett ödmjukt förhållningssätt tillsammans reflektera. Det handlar på inget sätt om att ”göra eller tänka rätt” eller utan om att utveckla vårt tänkande i lärande samspel med varandra och med vår verksamhet genom  ödmjukhet, lyssnande och dialog. Det blir ett ständigt upplevelsebaserat lärande för oss som lärare. Ett lärande som gör att vi hela tiden utvecklas som pedagoger mot ett alltmer inkluderande arbetssätt.

I undervisning

När det gäller det konkreta undervisningsarbetet så ser jag det som att ett normkritiskt perspektiv bidrar till att vi ständigt kan utveckla både vår allmändidaktik och vår ämnesdidaktik i en mer inkluderande riktning utifrån en normkritisk analys av de didaktiska frågorna vad, hur och varför. Vilket innehåll väljer vi ut, hur undervisar vi och framförallt, vilket är vårt syfte? Jag ser även de relationella aspekterna som tydligt (allmän)didaktiska och i detta arbete finns mycket att utveckla med hjälp av en normkritisk analys. Ett bra sätt att i sitt vardagliga arbete omsätta normkritisk pedagogik i praktiken är genom vad jag beskriver som inkluderande mikrohandlingar Små medvetna förskjutningar i språk, reaktioner, urval av undervisningsmaterial som exempelvis att visa bilder på människor med olika färger i en presentation om demokrati eller använda ordet hen. Men det kan också handla om att göra medvetna val gällande hur grupper delas in, hur ordet fördelas i klassrummet eller hur uppgifter utformas. Ett annat sätt att se på det är att en normkritisk analys kan tillämpas på undervisningen, de sociala (didaktiska) relationerna, den fysiska miljön och skolans organisation. En analys som kan resultera i förändrade didaktiska val, utvecklade sociala interaktioner, ombyggnationer eller förändringar av den fysiska miljön samt ändringar av schemastrukturer, lunchtider, temadagar etc. Skolan och lärarna är de som skapar det normativa utrymme som barn/elever ges möjlighet att utvecklas inom, en normkritisk analys av alla dessa förutsättningar kan bidra till att skapa ett större utrymme så att fler ”passar in”, så att fler känner sig trygga och så att fler på detta sätt känner att de kan lägga tid på att lära sig saker istället för att vara rädda och otrygga.