Kreativa metoder

Begreppet kreativa metoder har jag lånat från pedagogen Katrin Byréus och hennes bok Lagom Ovanligt – Handledning med kreativa metoder. Begreppet är samlingsnamn för olika kreativa arbetsmetoder och förhållningssätt som kan användas i pedagogiskt arbete, som didaktiska redskap. Kreativ pedagogik kombinerar upplevelser, känslor, reflektioner och faktakunskaper på ett sätt som leder till fördjupat lärande och ökad inkludering. Och så blir det roligare, och då lär vi ännu mer.

Kreativa metoder utgår ifrån ett dramapedagogiskt förhållningssätt och dramapedagogiska metoder men har också influenser från handledningsarbete. Det kan handla om enkla övningar, om gruppövningar, improvisation, värderingsövningar, statyövningar eller forumteater. Det kan även innebära olika slags samtalsstrukturerande metoder såsom reflekterande team eller vattentrappa. Kreativa metoder demokratiserar arbetet i grupper. Metoderna gör att människor pratar med varandra på nya sätt och med nya perspektiv. Det gör att många kommer till tals på många olika sätt och detta gynnar både ett inkluderande och ett utvecklande klimat i gruppen.

För att kreativa metoder ska fungera är det viktigt att det som görs är, som Byréus beskriver det, lagom ovanligt för den aktuella gruppen. Detta kan variera beroende på sammanhang, ibland kan ett rollspel upplevas som ”för ovanligt” medan det i ett annat sammanhang är just vad som behövs för att utmana gruppen till nytt lärande. Det är också viktigt att hitta metoder som fungerar inkluderande för alla i den aktuella gruppen. Det som gör kreativa metoder och utvecklande är att det tar sin utgångspunkt i upplevelsen, känslan och den personliga erfarenheten. De kreativa metoderna blir en katalysator för utveckling, lärande och kommunikation. Upplevelserna skapar känslor och personligt engagemang  vilket gör att lärandet angeläget, meningsfullt och lustfyllt.

Att arbeta med kreativa metoder är ett sätt att arbeta med upplevelsebaserat lärande, vilket är ett holistiskt sätt att se på lärande som utvecklats av utbildningsteoretikern David Kolb. Enligt Kolbs modell sker lärande genom att vi (1) får egna erfarenheter genom olika konkreta upplevelser och därefter (2) reflekterar över det vi upplevt. Därefter kan pedagogen ge (3) tillgång till fakta och teori för att begreppsliggöra det som upplevts. Med denna nya kunskap kan vi sedan (4) pröva våra nya erfarenheter i praktiken. Detta ger upphov till nya upplevelser, och så är cirkeln igång igen.

Kolb menar att en lärprocess behöver innehålla alla dessa delar för att bli holistisk. Att bara göra övningar utan reflektion leder inte till ett utvecklat lärande, inte heller att endast läsa en teoretisk text. Men om dessa kopplas samman och ges möjlighet att bidra till varandra så skapas meningsfullhet och angelägenhet i lärprocessen.